hatbloggen

Ännu en hatisk dag i Göteborg

2005-12-05T18:09:00.000+01:00

Idag på spårvagnen satt det en kille bakom mig och visslade. Först tänkte jag låta udda vara jämt men sen kände jag "äh, va fan" så jag slog ihjäl honom med mina bara händer.

Interaktiv intolerans

2005-11-28T00:26:00.000+01:00

Icq-log, 28 november 2005:

hataren> 00:24:34: är det nåt fel med att vara cp nu också?
hatarens vän> 00:24:46: har det inte alltid varit det?

Laugh track-döden

2005-11-26T22:52:00.000+01:00

Kanske det bästa moderna påfundet av alla är den burkskrattsfria komediserien.

Efter att i otaliga timmar ha glatt mig åt att själv få avgöra när någon säger något roligt i serier som Curb Your Enthusiasm, Arrested Development och My Name Is Earl laddade jag ner första avsnittet av den synnerligen laughtrackade How I Met Your Mother.

Efter en minut var jag tvungen att stänga av. Det var fullständigt outhärdligt. Det går liksom inte att uppskatta humor när nån osynlig jävel skrattar på fel ställe hela jävla tiden. Hur fan har vi kunnat stå ut med det här otyget i alla år?

Det är allmänt bekant att ingen hade sex på 80-talet eftersom alla var så fruktansvärt oattraktiva i sina fula 80-talsfrisyrer. Det känns som att det är dags att efterkonstruera hypotesen att ingen hade roligt på 90-talet eftersom all humor var tvångsbelagd med laugh track.

Hatbloggen - The Unreleased Tapes: Olika sorters skägg

2005-11-21T19:05:00.000+01:00

Eftersom min begåvning är ganska begränsad har jag helt enkelt lite svårt att tillfredställa det omättliga behov av småfyndigt formulerat hat som den här bloggen har gett upphov till. För att blidka massorna har jag grävt fram ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerade eftersom jag inte orkade skriva klart det. Här är Hatbloggens ofullständiga guide till ansiktsbehåring så som den nedtecknades i mitten av september 2005.

Olika sorters skägg

Skägg har länge varit en populär och älskad form av underhållning, men de kan också vara ett besvärande inslag i närmiljön, ett sociokulturellt ogräs i rabatten av vänner och bekanta. Ett oaktsamt exponerande av överflödig ansiktsbehåring kan vara tillräckligt för att förstöra en i övrigt lyckad kväll. Det är en hård och skäggig värld där ute, och utan en guide att hålla i handen kan verkligheten ibland kännas ohanterbar. Hatbloggen bistår med en översiktlig genomgång av skäggbeståndet på Sveriges gator sommaren 2005.

1. Tjockisskägget

Det här med att man är lite rund om kinderna kan ju kännas lite genant. Ett stiligt skägg skyler över oattraktiva dubbelhakor och ger en trevlig profil. Tjockisskägget är ganska vanligt och på det stora hela rätt sympatiskt. Att folk vill snygga upp sitt yttre är det svårt att ha invändningar emot.

2. Det omdömeslösa skägget

Det omdömeslösa skägget odlas av män som inte vet bättre. Det rör sig inte sällan om hårdrockare – en notoriskt omdömeslös grupp i samhället. I vanföreställningen att lite vildvuxen ansiktsbehåring är en trevlig kulturell accessoar – eller rent av estetiskt tilltalande – låter de rakhyveln ligga oanvänd, sida vid sida med eftertanken, längst in i badrumsskåpet. Omgivningen tvingas, i bästa fall besvärad, i värsta fall äcklad, hjälplöst beskåda eländet.

3. Det uppgivna skägget

Vissa olyckliga själar drar en genetisk nitlott i livets lotteri. När hopplösheten täcker den obotligt oattraktive likt en ymnig germansk valrossmustasch täcker överläppen kan det hända att han i sin desperation ser skägget som en sista utväg. Trots allt: när det inte kan bli sämre, vad har man att förlora? Det uppgivna skägget är ansiktsbehåringens Iron Maiden-t-shirt – man fnissar gärna åt det bakom ryggen, men att kritisera det öppet är bara att sparka på den som ligger. Inte särskilt klädsamt.

4. Det förtjänade skägget

Män som har varit med i matchen ett tag, dragit sitt strå till stacken, tuggat taggtråd, slagits med kniv eller på annat sätt utmärkt sig som hyggliga karlar kan till slut bära sitt skägg som en slags utmärkelse för lång och trogen tjänst. De tillhör det utvalda fåtal som kan stoltsera med det förtjänade skägget. En beprövad metod för att göra rätt för sin ansiktsbehåring är helt enkelt att bli jävligt gammal. Andra sätt att förtjäna sitt skägg är till exempel att vara rehabiliterad narkoman, att bo på den sibiriska tundran eller att spela dragspel i The Band.

5. Det lata skägget

Vissa människor orkar helt enkelt inte bemöda sig med rakning och låter istället, helt ogenerat, ansiktet täckas av hår. Detta beteende kallas för lättja och är en dödssynd. Gud håller koll och antecknar på minuskontot.

6. Det muslimska skägget

Kommer starkt i indiekretsar 2006.

Dagens anakronism

2005-11-13T18:52:00.000+01:00

Upptäckte precis att sourze.se fortfarande är i bruk. Det hade jag missat. Så vad ska man säga? 2001 är inte ett årtal, det är ett sinnestillstånd.

Sex, drugs and Sagan Om Ringen-frisyr

2005-11-10T09:34:00.000+01:00

Att "filmaren" och rockisten Jonas Åkerlund är en underlig och ganska obehaglig man är inget nytt. Men så tittar man in på dn.se och hittar den här bilden. Det kan vara det läskigaste jag har varit med om i hela mitt liv.

Jävla internet

2005-11-09T17:42:00.000+01:00

Jobbigast just nu: reklambanners med ljud. Så. Sjukt. Irriterande. Och går man in på en sida - till exempel aftonbladet.se - där det ligger en jävla ljudreklam uppe så försvinner inte ljudet ens om man minimerar fönstret. WTF??!!!11

Nån förtjänar att få knäskålarna omsorgsfullt krossade för det här påfundet.

Hatbloggen förklarar: snaggat hår på män över 25

2005-10-20T12:00:00.000+02:00

2000-talets comb-over.

Jag hatar att klippa mig

2005-10-20T11:47:00.000+02:00

Eftersom jag aldrig går till doktorn (jag är rädd för att gå till doktorn) är besök hos frisören det enda sammanhanget där jag betalar pengar för att lägga mitt liv i en annan människas händer. Det är en helt igenom traumatisk upplevelse. Vill det sig illa ser man ut som en idiot när det är klart. Vad gör man då? Går någon annanstans och upprepar eländet? Börjar klä sig i ett sånt där höckle som tanter med cancer brukar ha i amerikanska filmer?

Nej, man går hem och plockar fram rakbladen. Om man använder dem för att försöka rädda det som räddas kan eller för att skära upp handlederna hänger väl på om man är en glaset-är-halvfullt eller en glaset-är-halvtomt-människa.

Nya tag

2005-10-20T11:39:00.000+02:00

Det verkar som att folk vill läsa hatbloggen. Fråga mig inte varför. Men eftersom jag vill mina medmänniskor väl så tänkte jag ta nya tag och börja uppdatera bloggen igen. Det värsta som kan hända är ju trots allt att jag tröttnar igen och ni blir besvikna. Igen.

Den första versionen av hatbloggen var ganska konsekvent utförd i form och idé. Det visade sig vara ganska krävande. Räkna inte med 100% hat den här gången. Det nya ledmotivet är "tråkigt är det nya roligt". Vi får se varthän det leder.

Jag hatar hockey

2005-09-19T13:36:00.000+02:00

Fick för mig att köpa Aftonbladet på väg till spårvagnen idag på morgonen. Möttes av rubriken "Henke klar för Rangers" som slagits upp stort på förstasidan. Min nyvakna hjärna hann under bråkdelen av en sekund reagera med en smärre chock på denna sensationella nyhet. Herregud, Henrik Larsson - känd som "Gud" bland Celtic-fansen - lämnar Barcelona för Glasgow Rangers! Årets mest kontroversiella övergång i Europeisk fotboll - med den svenske folkhjälten Henke i huvudrollen!

Det tog dock inte lång tid innan jag hann ikapp verkligheten. Den "Henke" som åsyftades är förstås inte Larsson utan en man vid namn Henrik Lundqvist, utövare av låtsasidrotten ishockey. Med "Rangers" menade man ett hockeylag som håller till i New York, inte den skotska fotbollsklubben.

Jaha. Vad menas? Är det här något slags pratical joke? Har det inte hänt nåt spännande inom varpakastning eller kaninhoppning som ni kan slå upp stort på löpsedeln när ni ändå håller på?

Jag hatar hockey. Tio gymbögar från glesbygden som åker omkring på konståkningsskridskor och knör i sarghörnen i en timme - är det det som räknas som lagsport nu för tiden? De är påpälsade och täckta av skydd från topp till tå likt tioåringar som leker krig, och varannan minut måste de ut i båset och byta så att de inte blir anfådda. Det är inte bara oerhört tramsigt - det är bedövande tråkigt att titta på också.

Hockey utövas i ganska exakt åtta av världens strax över 200 länder. VM är b-lagsbetonat och arrangeras varenda år. Det är ungefär som med bussar: det spelar ingen roll om man missar det för det kommer ett precis likadant och lika bra alldeles strax igen. Och herregud, hur kan man ta en sport där Finland är en maktfaktor som något annat än ett skämt?

Det är inte utan att man skäms för att bo i ett land som tar det här tramset på allvar. Det är dags att göra något för att upprätta vår nationella stolthet. Jag föreslår: stoppa hockeyn - skjut utövarna.

Kate Moss sniffar kokain, svensk media röker crack

2005-09-16T12:09:00.000+02:00

Dagens stora nyhet i nöjessvängen: Kate Moss knarkar. Slås upp stort i både Aftonbladet och Expressen.

Ja, herregud. Vem hade kunnat ana? För helvete, tjejen har varit i modebranschen sen hon var 13, hon är tillsammans med Pete Doherty - PETE FUCKING DOHERTY - och polare med Primal Scream. Tro fan att hon knarkar. Om hon inte knarkade hade det möjligen varit en nyhet.

Förväntar mig "Aftonbladet avslöjar: Kungen sågs äta dyr mat" på löpsedlarna imorgon.

Bajsdreadsvänstern gör bort sig IGEN!

2005-09-15T22:42:00.000+02:00

Råkade titta på Sve-á-long på statstelevisionen idag. Jag kan inte svara på vad det är för något program egentligen, men det som uppmärksammades under den knappa halvtimmen jag tittade på var feminist- och queermuppar. Det var ganska spännande.

Inslaget om Radical Cheerleaders var inte särskilt provocerande. Den rödhåriga bajsdreadsfeministen var cool och rätt söt. Henne hade jag nog blivit lite kär i när jag gick på gymnasiet. Reportaget om homostollarna som körde omkring i en rosa queertaxi var till och med ganska underhållande.

Men de två feministiska performancemupparna som åkte ut till en högstadieskola och dansade en tramsig liten dans för förortskidsen för att få dem att "tänka till". Helvete. De förkroppsligade allt som är efterblivet med idealister.
- Vad håller ni på med egentligen?, frågar en av högstadietjejerna performancemuppen. Det är en berättigad fråga. Performancemuppens performancevän har precis avslutat en serie spastiska kroppsrörelser och pratat på ett väldigt konstigt - men åh så tankeväckande - sätt i en megafon.
- Vi kör en performancegrej kan man säga, svarar performancemuppen, och eftersom hon vill "skapa en dialog" med ungdomarna så frågar hon tillbaka:
- Men vad tycker du att vi gör?
- Eh, dansar?, svarar högstadietjejen.

Dumma frågår får dumma svar. Och idiotiska tilltag blir i allmänhet utskrattade, oavsett hur goda intentionerna är. I synnerhet när målgruppen är högstadieungdomar. Alla som har haft någon som helst kontakt med ungar i den åldern vet att de är fullständigt hänsynslöst intoleranta mot allt som inte uppfyller deras väldigt snäva kriterier för vad som är korrekt beteende. Att ställa sig mitt på skolgården och dansa spastiskt, och sen förvänta sig att dessa små pubertetsmonster skall vara med på noterna, är så dödfött att tanken på att någon gör ett allvarligt menat försök svindlar.

Vad är det för fel på folk?

Kära bajsdreadsvänstern. Om ni vill att folk skall ta er på allvar, sluta för helvete med att bete er som idioter. Klipp er. Skaffa er ett jobb. Sluta inbilla er att performancekonst är ett bra sätt att nå ut till folk som skiter i konst och inte kan stava till performance. Sen kan vi snacka. OK?

Årsdagen av någonting efterblivet

2005-09-11T14:00:00.000+02:00

Det är idag 4 år sedan ett arabiskt rövarband beväpnade med mattknivar gjorde sig skyldiga till det värsta övergreppet på flygrädda människor i modern tid. Med anledning av detta har jag ingenting annat att säga än att alla inblandade, förövare såval som angripna, är totalt efterblivna.

Jag hatar människor, del 1

2005-09-11T13:38:00.000+02:00

Det finns en speciell sorts människor i vår värld. Vidriga människor.

Människor som pratar och skrattar alldeles för högt på spårvagnen. Människor som spelar musik så att hela grannskapet hör. Människor som hånglar ogenerat på allmän plats, likgiltiga inför det obehag de osamkar andra.

Det finns ett namn på sådant beteende. Det kallas för ondska.

Samma människor som gör sig skyldiga till dessa förbrytelser är också de som aldrig fattar när det är dags att gå hem ifrån en fest.

Den enda egentliga fördelen med att anordna fest hemma i lägenheten är att man, när festen är slut, slipper sitta på nattrafiken i en trekvart innan man får gå och lägga sig. Att man med timmar av städande, diskande och pantande av returburkar gjort sig förtjänt av avnjuta denna anspråkslösa lyx i lugn och ro bekymrar dock inte De Onda. När alla andra har gått hem sitter de gladeligen kvar i värdens sovrum och diskuterar något banalt med alldeles för hög röst och en nyöppnad öl i handen. Att man genom att stänga av musiken, släcka ner i rummet och ta av sig byxorna med all önsvärd tydlighet antyder att nu är det faktiskt dags att runda av kvällen går dem spårlöst förbi. Till slut tvingas man vara en otrevlig fitta och helt enkelt slänga ut packet.

Det är inte roligt att behöva vara en fitta. Men man har inget val.

Ska det vara så förbannat svårt att visa lite hänsyn? Helvete.

Jag hatar fotboll

2005-09-10T20:10:00.000+02:00

Jävla fittspel. GÖR MÅL FÖR HELVETE ERA ÖVERBETALDA KRÄK!

Manligheten slår tillbaka

2005-09-10T11:11:00.000+02:00

Det kvinnliga släktet har sedan länge ägnat sig åt den speciella form av självförnedring som populärt kallas för 'utvik'. Nu har också manligheten gett sig in på banan. Det är sex utövare av ishockey, denna tramsiga nationalsport för in-the-closet gymbögar på den svenska landsbygden, som har smort in sig i babyolja och exponerat sina manboobs för världen. Starkt jobbat grabbar. Varför ska tjejerna ha ensamrätt på att inte bli tagna på allvar?

Längst ner på sidan i Aftonbladets reportage citeras tre av dessa karlakarlar om varför de ställde upp på att visa innanlåren i ett svenskt månadsmagasin. Med den intellektuell pregnans som det i dessa dagar anstår den som givits rätten att bidraga till det offentliga samtalet skanderar de i kör:
- Äsch, det var ju bara en kul grej.

Jag har fortfarande inte slutat skratta.

Expressen vill dig illa

2005-09-09T17:06:00.000+02:00

Expressen Fredag har en paparazzibild på Kate Moss bröst på omslaget idag. Gränsen för hur snaskig och cynisk det är OK att vara för att sälja lösnummer i svensk dagspress är således framflyttad ännu en liten bit. Med tanke på den intellektuella nivån på det redaktionella materialet i övrigt i denna korsberfruktning av Slitz, Veckorevyn, Se & Hör och gravt förståndshandikapp kommer det kanske inte som en total överraskning att den tilltänkta målgruppen nu tycks vara runkande 14-åringar.

Ebba von Sydow, vi vet var du bor.

Hatbloggen sparkar in öppna dörrar, del 2: brats

2005-09-08T12:49:00.000+02:00

En gång i tiden såg man brats för vad de är: obehagliga unga människor med fascistoida tendenser, dålig könshygien och frisyrer som bryter mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Man gick över till andra sidan gatan när de kom emot en på trottoaren. Man spottade i deras öl på krogen. Man arbetade på en lagstiftning som en gång för alla skulle förbjuda vuxna män att bära grisrosa skjorta.

Men så hände något. Utan att något riktigt begrep varför blev ärke-richbitchen Paris Hilton vår tids mest ikoniserade ansikte. I strid med all mänsklig logik blev det coolt att vara en dryg, slampig överklassfitta. Det som har hänt sedan dess är en nattsvart historia om skam och om ett samhälle i ett sådant moraliskt förfall att det tar Ebba von Sydow på allvar.

Ebba von Sydow är i sig skäl nog att återinföra stegling som obligatoriskt straff för brott mot sedlighet och god smak. Hon är mer än någon annan ansvarig för en utveckling som inneburit att den genomsnittlige svensken förväntas ha en intressesfär som en 15-åring med pappas kreditkort i handväskan.

Med ekonomiskt understöd ifrån Timbro och Svenskt Näringsliv bedrivs en fortlöpande kampanj som utmålar dem som försöker påtala de förbrytelser som bratsen genom sin blotta existens dagligen gör sig skyldiga till som avundsjuka hycklare. Låt dig inte luras av propagandan. Tidningen Stureplan är inte en oskyldig nöjestidsskrift för människor som tycker om att roa sig i exklusiva miljöer, det är ett kamporgan för människor som inget hellre vill än att undergräva allt som är fint och gott i vår värld. Bratskjortan är vår tids brunskjorta.

Det är dags att göra motstånd. Har du en brat i din närhet? Ring upp honom, stäm träff, och när han minst anar det, stick honom i mjälten med en rostig trädgårdsspade.

Att hämnas är också ett sätt att hata

2005-09-07T16:32:00.000+02:00

Ett fint sätt, dessutom.

På Vänner av ordning berättar Vapnet-mannen Martin Abrahamsson följande anekdot från sin tid på Kungliga Postverket i Uppsala.

"[...] korridorens egenhet var att i stället för att masa sig fram till dörren och sätta upp en lapp med 'ingen reklam tack, tänk på skogen' så slängde de ut hela Folkes Ica och Konsum Flogstas årsproduktion av färglada krämarblad på trapphusgolvet. Jag vet inte om det var tänkt att jag som brevbärare skulle stå för deras sopsortering eller om dom menade att den krumma städtanten med rysk brytning skulle stå på sina femtioåriga knän och städa upp efter dem.

Mitt straff var att ge fan i deras subtila pik och istället låta reklamen regna över dem som gräshoppor och grodor över sodomiter. Jag praktiserade ofta min favorit av brevbärararhämnder. Man trycker in reklambunten till hälften för att sedan ge den en rejäl skjuts med handflatan. Resultatet blir att bunten löser upp sig i luften och sprider ut sig över hela hallgolvet."

Så underbart småaktigt! Och mycket välriktat. Studentkorridorer är ett vidrigt påhitt.

Jag hatar min iPod

2005-09-06T15:08:00.000+02:00

Den här lilla apparaten, som jag har betalat en mindre förmögenhet för, kan tydligen inte sluta jävlas med mig. På sistone har den envisats med att helt utan förvarning eller anledning stänga av sig i tid och otid. Plötsligt står man där mitt på Vasagatan och trycker på knappar som en vettvilling för att få igång eländet igen.
"Här står jag och glänser med min iPod", tror folk som går förbi att jag tänker. Det gör jag inte. "Funka för helvete jävla CP-iPod", tänker jag.

Jag hatar solen

2005-09-06T14:48:00.000+02:00

Helvete vädret. What part of "det är September" don't you understand? Vi har överdoserat på UV-strålning och kortärmat i tre långa, klibbiga månader nu. Vi har förtjänat att få plocka fram en juste kofta och kanske något trevligt tweedplagg ur garderoben, och att kunna dricka en kopp te utan att få klimakteriesvettningar. Men du har förstås andra planer, din sadistiska jävel. Du vill inget hellre än att tvinga ut oss på gatorna klädda som skolgossar på väg till badstranden. Tro fan det att ingen tar det där med koldioxidutsläpp på allvar om det är det här som skall räddas. Var skriver man på namninsamlingen till stöd för växthuseffekten?

Jag hatar mina grannar

2005-09-05T18:09:00.000+02:00

I eftermiddag har något mongo agerat självutnämnd DJ för hela granskapet. En muntert betongväggsfiltrerad bas skorrade sig glatt igenom eurotranceremixen av "Girls Just Wanna Have Fun" så att det hördes tre trappuppgångar bort. Där sitter man i godan ro i soffan med en kopp te och en bok, och vips så blir det Absolute Svenneparty 4 av alltihopa. Tack, din själviska jävla fitta till granne, för att du tvingar på oss din värdelösa musiksmak så att vi slipper välja själva vad vi skall lyssna på. Vet du inte att en förutsättning för att man skall få idka kulturfascism är att man har god smak?

Hatbloggen sparkar in öppna dörrar, del 1: hårdrock

2005-09-05T15:55:00.000+02:00

Hårdrockare är lite som utvecklingsstörda. Visst, de är efterblivna, fula och ganska störiga, men samtidigt är det lite för synd om dem för att man skall kunna tycka illa om dem på allvar.

Hårdrocken är det gamla hederliga töntkonceptet i sin allra mest renodlade form. En folkrörelse av feta, bleka mobboffer som klär sig som tioåringar och har totalt outhärdlig musiksmak. Kan man klandra dem för att de spårar ur och börjar gå loss på Halloweenkostymer, alvöron och riddarepos? Kanske är detta omhuldande av allt som är smaklöst och obehagligt ingenting annat än en extrem upprorshandling; ett stort fett långfinger åt det samhälle som gjort dem orätt? I så fall är det ju nästan lite rart.

Så vi låter helt enkelt dessa tragiska existenser vara. Det är ju, vilket vi lärde oss redan vi den tidiga ålder då den genomsnittlige hårdrockaren stannade i utvecklingen, ofint att sparka på den som ligger ner.

Jag hatar Göteborg, del 1

2005-09-05T15:09:00.000+02:00

Göteborg är en enda stor uppförsbacke. Hur man än bär sig åt kan man ge sig fan på att det slutar med att man bor på toppen av ett jävla berg. Som för att fullända förnedringer är man ju naturligtvis så erbarmligt fattig att man inte har råd med bättre än det hopplöst daterade fortskaffningsmedlet cykeln. Svettig och rödflammig tvingas man stånka man upp för backe efter backe som en annan friskluftsentusiast. Det är ju för fan ovärdigt. Skall man behöva förödmjuka sig på det här viset bara för att man vill kunna ta sig hem från arbetet utan att behöva betala Västtrafiks hutlösa biljettpriser? Det här måste få ett slut. Göran Johansson: we want linbanor and we want it now!